Erik: En ny vänster från helvetet

Jag drömde om svärd i natt, jag drömde om strid i natt. Jag drömde jag stred vid din sida, rustad och stark i natt. – Karin Boye

Hur kommer det sig egentligen att dagens vänster mer än ofta är de första att hoppa upp i etablissemangets famn så fort det börjar storma? Vi såg det under flyktingkrisen 2015, då vänstern gick från att vara ideologiskt systemkritiska till att bli regeringens största propagandakanal mot systemkollapser. Vi såg det under Brexit, där den vänster som borde ha verkat för utträde ur unionen istället gav upp på walkover, för att sedan bli förvånad när ”rasisterna” vann. Nu senast även i USA, där majoriteten av den så kallade vänstern satte sitt hopp till etablissemangets kandidat, och den amerikanska dynastins tilltänkta tronföljare, Hillary Clinton.

Menar du alltså att du stödjer Trump? Nej, precis som Kajsa Ekis skrev är presidentval inte någon fotbollsmatch, och vi behöver inte heja på någon alls. Trump är en oerhört dålig kandidat, och det är ganska självklart. Hade han inte varit dålig hade han aldrig blivit kandidat, och det är just så den liberala demokratin fungerar. Oavsett hur fina idéer folket på botten har kommer systemet nästan alltid att producera två kandidater som både tillhör den härskande klassen samt företräder deras intressen. Det kan mycket väl vara så att Trump vill utvisa alla muslimer, ta hem jobben och dubbla den ekonomiska tillväxten, men i slutändan kommer verkligheten ikapp. Trump kommer bli tvingad att följa både marknaden och fysikens lagar, och innan vi vet ordet av är han en lika integrerad del av systemet som den fjäder som trycker ut en snickers ur automaten när du stoppar i en peng.

Av denna anledning har jag svårt att ta ledarsidor och sociala medier på allvar, så här dagarna efter valet. Folk skriver om hur dåligt de mår och hur de gråter sig till sömns på grund av Trump. Precis samma människor som inte ens höjde ett finger åt Obamas tusentals bombningar i Yemen och Pakistan, gråter sig nu till sömns för att Hillary – alltså en mördare – har förlorat. Ja, jag tycker det är rimligt att kalla Hillary för en mördare. Om nu svenska politiker som stänger gränser uppe i norden är ansvariga för att folk drunknar i medelhavet, borde väl utrikesministrar som röstar för krig åtminstone betraktas som mördare? Värt att notera är dessutom att de som nu förfasar sig över Trumps seger, inte visade något större missmod över att Bernie förlorade mot Hillary. Observera att folket i det valet hade chansen att välja bort en krigslysten mördare för någon som var emot krigen i Vietnam, Afghanistan och Irak, och som dessutom lyckades förutspå Panama papers redan under 2011. Självklart var inte heller Bernie en bra kandidat, men man måste erkänna att det jag listat ovan utgör en viss skillnad i förhållande till Hillary. Det ska också sägas att Bernie förlorade i ett val där flera stora tidningar samarbetade med Hillarys team samtidigt som kollegorna i partiet drog om valdistrikt till hennes fördel. Inga våldsamma protester och inga tårfyllda ledarsidor, bara en kort tystnad som bryts av en gratulation till Hillary.

Denna favorisering av Hillary har dock sin förklaring. Medan Trump är burdus och okänslig, väljer Hillary sina övertramp med finess. När Trump vill kartlägga muslimer säger han det rakt ut, medan Hillary istället skriver en lista över ”terrorister”. När Trump trakasserar kvinnor står han för vad han sagt, medan Hillary inte ens känns vid att hon hjälpt till att mörka våldtäkt. Om vi däremot menar allvar med att vi är vänster måste vi släppa illusionen om att ”den minst dåliga” kandidaten är värd att heja på, eller ens investera sig emotionellt i. Det nyliberala etablissemanget kommer nämligen alltid att föredra machiavelliska kandidater som går marknadens intressen samtidigt som de håller pöbeln under kontroll. Både Hillary och Trump uppfyller det förstnämnda, men det etablissemanget stör sig på med Trump är att han hitintills inte hållit pöbeln under kontroll.

Trumps seger har väckt en hel västvärld ur den nyliberala drömmen, och genom en oväntad kalldusch har vi kommit till insikt om att vi fortfarande är en del av historien. Precis som Mathias Rust landade på Gorbatjovs dörrmatta 1987, har nu Trump på ett lika förnedrande sätt lyckats sno åt sig nycklarna till imperialismens högborg, i ett spel som etablissemanget själva har designat. Observera dessutom att Trump vann sina väljare genom att utnyttja arbetarnas klasshat, som under lång tid legat och bubblat under ytan, och det är här vänstern kommer in i bilden.

Dessvärre står den svenska vänstern lamslagen. Alla vet det, och många skrattar åt den. Även jag som marxist skrattar åt den. Jag skrattar åt den, men egentligen är jag förbannad. Jag är förbannad över att stora delar av dagens vänster säger sig representera arbetarklassen, samtidigt som den spottar på landsbygden och gör allt den kan för att aldrig ens behöva sätta sin fot i landets förorter. Jag är förbannad över att vi har förlorat arbetarklassen till marknadens filosofer på högerkanten. En brokig skara som å ena sidan kallar sig för sverigevänner, men å andra sidan plundrar välfärden och slår sönder tryggheten. De höjer sina löner, blundar för fattigpensionärerna och tävlar om att sälja ut det land som våra äldre en gång byggde upp tillsammans. I en sådan tid måste vänstern inse att vi har öppet mål vad gäller att flytta fram våra positioner och ställa dessa folkets fiender till svars.

Låt oss dock tala klarspråk: I förhållande till vårt historiska uppdrag är dagens vänster död. Den befinner sig i helvetet, och det förtjänar den. Den befinner sig i helvetet eftersom den vägrat att anpassa sig till den nya tid vi lever i. Det är uppenbart att nedläggningen av Ericssons fabriker kommer ha större inverkan på nästa val än alla normkritiska samtal i Stockholms innerstad, och i våra prioriteringar måste vi våga ta höjd för detsamma. Man har länge kunnat spela med i den liberala vänsterns skådespel, men efter Trumps seger har vi inget annat val än att tänka om. När Trump har visat att etablissemanget kan utmanövreras, och att det finns ett latent klasshat som bara väntar på att väckas till liv, är det då vänsterns uppgift att skrämmas till passivitet? Ska vi sätta vårt hopp till kapitalets kandidater medan vi kväver vår gråt, eller ska vi återigen ge våra motståndare en anledning att frukta oss när vi bygger upp en ny vänster från helvetet?