Henning: Medlemsantalens fallande tendens

Den svenska vänstern är år 2017 svag och tillbakatryckt. Man förlorar arbetarröster till SD, det offentliga samtalet till borgerliga ledarskribenter och själva klasskampen till ett gäng inoljade yuppies som Lenin hade käkat till frukost. De gångna decennierna har sett ett enormt medlemstapp för svenska vänsterpartier och -ungdomsförbund, vilket har resulterat i att de kvarvarande medlemmarnas jakt på ekonomisk och social trygghet allt mer kommit att dominera dessa organisationers politiska vägval. Sättet vi i vänstern hanterar våra politikers och aktivisters egenintresse i sitt engagemang håller på att leda våra rörelser ner i ett träsk av total politisk impotens. Den här texten gör ett försök att beskriva hur detta går till, och därmed lägga grund för en lösning på problemet.

Vi människor drivs till att engagera oss politiskt av precis samma anledning som vi drivs att göra allt annat här i världen; vi får ut något av det. På ett högre, mer långsiktigt och storskaligt plan kan det vara att man får se en fördelaktig lag klubbas i riksdagen, eller att motståndaren i en avtalsrörelse tvingas tillmötesgå ens krav. På ett lägre plan finns dock bakom varje enskild engagerad i princip alltid någon rent personlig, direkt drivkraft till engagemang. Aktivism kan ge en person social status, personlig samvetsfrid, utbildning, arbetslivserfarenhet, en arena för självförverkligande eller ibland bara något så enkelt som ett rent fritidsnöje.

Det är allra oftast den tidigare nämnda sortens “ädlare” motiv som lyfts fram av både individer och organisationer som egentliga anledningar till deras politiska kamp. Det den nyskrivna lagen, det genomförda projektet eller den stoppade fientliga politiska offensiven som anges som ens politiska mål, och det är inte så himla konstigt när allt kommer omkring. För hur löjligt skulle t.ex. det Moderata ungdomsförbundet inte framstå om dess medlemmar öppet sa att de gått med för att deras värvande kompis skulle få ett presentkort på Brothers? Och vad skulle det göra med SSU:s varumärke som superpeppiga godhetskämpar om man erkände att majoriteten av de ickekarriärister som stannar kvar i förbundet gör det för att få ligga på kursgården Bommersvik?

Det brukar helt enkelt inte räknas som politiskt, det här med det kortsiktiga egenintresset. Trots det så verkar det i allra högsta grad som drivkraft för engagerade i svensk politik idag, och det är, som man säger, helt okej. Det är helt rimligt att även politiskt engagerade människor har ett antal direkta, personliga anledningar att göra det de gör – i annat fall skulle de inte göra det. En lyckad politisk rörelse bygger på balans och samverkan mellan de personliga belöningssystemen och de politiska målsättningarna. Den svenska arbetarrörelsen byggde en gång en Folkets park för varje fackföreningshus. Det var gött att vara en del av det stora folkhemsprojektet, och dess arkitekter fick därmed chansen att nå ut till folk med sin politik på en skala som det aldrig kunnat om man helt försakat allt vad roligt heter.

Problemet för dagens partier och ungdomsförbund är att hos dem är motivbalansen högt-lågt totalt ur led. Vi har ett antal starka dragningskrafter till att för egen vinning engagera sig i dessa organisationer. Det handlar för medlemmar i partierna främst om möjligheten att lyfta lön eller arvode genom att arbeta direkt för partiet eller representera det på någon post i statsapparaten. Detta motiv till engagemang tar förstås även form i partiernas tillhörande ungdomsförbund, då genom den sorts långsiktiga karriärism som innebär förberedande arbete för att nå en inkomstbringande position. I de mindre förbunden finns den åtråvärda positionen oftast inom moderpartiet, men i de större kan det lika gärna handla om en post i förbundets egna toppskikt. Men inom ungdomsförbunden överskuggas karriärismen enkelt av ett annat personligt motiv till engagemang. Det handlar om chansen att få sitt lystmäte av en annan åtråvärd resurs: social status.

Vissa ungdomar har, som vi alla vet, svårare än andra att hitta personer att umgås med och få social bekräftelse av på den vanliga sociala arenan, det vill säga skolan. Sådana personer har en tendens att tids nog istället hitta fram till någon subkultur där de själva slipper social underordning. Det kan handla om en viss musikstil med tillhörande estetik, någon obskyr idrotts- eller spelcommunity, en fandom runt en populär bok/tv-serie eller en politisk ideologi och dess tillhörande kretsar och organisationer. En person som av en eller annan anledning inte vill eller inte kan ta till sig sina jämnårigas normativa kulturyttringar kan i en sån här miljö hitta den gemenskap som de allra flesta människor är i grunden beroende av för att slippa svår psykisk ohälsa. Dessa människor, om de nu väljer att kliva in i en politisk ideologi som ensam aktivist eller medlem i en organisation, är därför där ofta bland de mest benägna att ta till sig den ideologins olika gruppmarkörer. Personen blir en stolt bärare av de estetiska tillval som kan skilja ut personer som anammat ideologin i fråga från sådana som inte gjort det, alltså dessa saker som gör att en politisk rörelse är en subkultur och inte bara en samling “vanligt folk” med liknande åsikter.

Som tidigare sagt är det här något helt normalt och i sig självt absolut inget dåligt utan snarare en tillgång för en politisk rörelse. Personlig inkomst och social gemenskap som motiv till engagemang innebär dock en risk, och det är att deras tillfredsställelse bygger på rörelsens form och inte rörelsens politiska mål. I vissa särskilda kontexter kommer det att orsaka problem för rörelsen, närmare bestämt när form och mål står i motsättning till varandra. Tänk följande scenario: En ung kille, Beppe, är beroende av Ung Vänster för social trygghet. Beppe har nämligen investerat mycket emotionellt i och arbetat hårt med sin estetik för att erkännas social status i Ung Vänster som subkultur, och det skulle vara superjobbigt för Beppe att göra om allt det jobbet för att passa in i något annat socialt sammanhang. MEN, de subkulturella drag som finns i Ung Vänster är i vårt högst hypotetiska scenario hopplöst utdaterade i förhållande till allmänheten. Den genomsnittliga ungdomen tycker katastrofalt nog inte längre att det är ballt med gubbkeps, nykterhet och proggmusik. För att realisera rörelsens politiska mål, det vill säga att storskaligt organisera arbetarklassungdomar i kamp för socialism och feminism, har det blivit nödvändigt att radikalt förändra rörelsens estetik. Kanske genom att aktivt förkasta och socialt motarbeta den för stunden rådande, och istället uppmuntra en modernare stil som är mer tillgänglig och attraktiv för folk i allmänhet. “Stopp!” ropar då Beppe. “Vad skulle jag i så fall göra av Nationalteaterns samlade verk på vinyl?” fortsätter han, och drar nervöst gubbkepsen ännu längre ner i pannan.

På precis samma vis kan vi iaktta Bettan som sedan en tid tillbaka representerar Socialdemokraterna i Mållösa kommunfullmäktige. En dag ser Bettan hur Daniel Suhonen föreslår på sin Facebook att partiet borde våga en politisk nysatsning och radikalt omstöpa sig i ideologiskt socialdemokratisk anda. Bettan kommer med stor risk direkt känna att Daniel Suhonen är dum i huvet, och raskt därefter sätta igång att rationalisera bort varför hon känner så. Helt utan att inse att det är för att en radikaliserad socialdemokrati, oavsett dess långsiktiga chans till återtaget initiativ på den politiska spelplanen, på kort sikt skulle kunna orsaka dramatiska omkastningar av väljarstödskartan och därmed riskera att frånta Bettan hennes schyssta arvode. Ett arvode som Bettan är svårt beroende av eftersom att hon suttit på poster i SSU och senare S hela sitt liv. I Bettans situation skulle vem som helst bli sjukt obekväm vid tanken på att faktiskt först behöva lära sig och sedan arbeta med något annat här i världen än politik. Med andra ord är det så att människor vars huvudsakliga anledning till engagemang är direkt personliga, och inte storskaligt politiska, har ett intresse i att bevara den för dem högst trevliga form som deras organisation för tillfället befinner sig i. Det går ut över organisationens förmåga att arbeta seriöst för att uppnå sina politiska mål när förändringar i formen är just vad som krävs.

Varför skulle det här fenomenet först nu då vara ett sådant problem? Skrev jag inte tidigare att denna sorts motiverade människor och deras medföljande materiella intressen alltid funnits hos de politiska organisationerna? Jo, visst, självklart. Men de är andelsmässigt oerhört många fler nu, hos samtliga traditionella svenska riksdagspartier. Ta Socialdemokraternas medlemsantal. Det låg en gång i tiden på över en miljon, men numera kommer det gamla folkrörelsepartiet knappt upp i hundra tusen medlemmar. Har antalet inkomstbringande poster som Socialdemokraterna vart fjärde år får i uppgift att tillsätta minskat i lika hög grad, det vill säga med över 90%? Icke, ingalunda, inte i närheten! Med färre medlemmar minskar behovet av och möjligheten att anställa ombudsmän, det stämmer, men S fick 31% av rösterna i riksdagsvalet 2014, och en ännu större andel i valen till kommun och landsting. Där är många stolar att sitta på, och med varje val bara fler och fler i förhållande till antalet tillgängliga medlemmar1. Utvecklingen hade redan 2004 gått så vansinnigt långt att över 15%(!!) av de svenska riksdagspartiernas medlemmar hade förtroendeuppdrag inom kommun, landsting, riksdag eller som nämndemän i domstol (se s.10 i den här utmärkta rapporten från SNS2.) Och idag är situationen med allra största sannolikhet ännu värre hos samtliga riksdagspartier, utom det snabbt tillvuxna SD. Man leker en bakvänd omgång hela havet stormar, och det märks i vårt exempel S på hur inte bara Bettan utan hur partiet som helhet behandlar visionärer som Daniel Suhonen, och på hur stark dragningskraft partiet har för de asgamar som kallas karriärister.

Ungefär samma situation gäller för partiernas ungdomsförbund. Dels förstås när det kommer till hur stor andel av deras aktiva medlemmar som gör det de gör i ren karriärism, men också vad gäller de som är med av till största delen sociala skäl. Även deras andel av medlemsbasen har, med allra största sannolikhet, växt. Ung partipolitisk aktivism har överlag blivit mer och mer sällsynt under de senaste decennierna. Betrakta nedanstående diagram, som är hämtat från en SCB-rapport3 om unga väljare från 2012. Andelen unga svenskar som är medlemmar i något politiskt parti, ungdomsförbund eller kvinnoförbund har stadigt minskat, från uppemot 10% till strax under 5%, sedan början av 1980-talet. Utifrån faktan som diagrammet erbjuder i sig skulle tappet förstås tekniskt sett kunna ligga helt hos partierna eller kvinnoförbunden, men att ungdomsförbunden drabbats ordentligt är ytterst rimligt att anta. Dels eftersom att vi vet att partierna krympt, och att partiernas egna ungdomsförbund borde följa med nedåt av samma anledningar, och dels om vi betänker även dessa siffror4 ur perspektivet att både SSU och CUF på sin tid hade över 100 000 medlemmar.

Betänk så följande hypotes: Den stora mängd medlemmar som av olika anledningar försvunnit från partiernas ungdomsförbund under de senaste decennierna har skadat dessa förbunds förmåga att realisera sina politiska mål. Kvar i förbunden har blivit de som inte behöver denna motivation till engagemang, det vill säga de som drivs av saker som möjlighet till inkomst/social status osv. Tänk igenom det du som läsare har sett av dagens politiska ungdomsförbund. Är det ”coola” människor du ser framför dig? Människor som inte skulle ha något som helst problem att passa in bland sina vanliga jämnåriga? Åtminstone undertecknads gissning, som tidigare medlem i SSU och nuvarande medlem i Ung Vänster med all den insyn det innebär i både dessa och andra politiska ungdomsförbund, är att medlemmar som är beroende av sitt förbund på ett socialt plan har blivit andelsmässigt många fler sedan storhetstiden på 1900-talet. Hur stor ökningen är går förstås inte att ta fram reda siffror på, men säkert är att det intresse som definierar dessa människor, alltså intresset av subkulturell stabilitet, får ett allt starkare inflytande över de svenska politiska ungdomsförbunden för varje år som går.

Fenomenet som beskrivits ovan tror som sagt undertecknad är en av de allra främsta anledningarna till att majoriteten av den svenska vänstern misslyckats så fatalt med att anpassa sig till 2000-talet. Det fungerar också som delförklaring till varför de olika motgångar vänstern har drabbats av under de senaste decennierna (som Sovjets fall, nyliberalismens segertåg, de senaste årens våg av manschauvinism och etniska motsättningar) istället för att vara tillfälliga motgångar har tvingat fram en sorts kronisk politisk dödsdans, en negativ spiral som verkar rent omöjlig att ta sig ur. Varje politiskt motiverad medlem som lämnat ett parti eller ett ungdomsförbund har gjort detta inte bara kvantitativt utan också kvalitativt svagare. Därför är det inte lika lätt för t.ex. S att resa sig från dagens nedgångsperioder än från t.ex. 70-talets valförluster. Fenomenet kan sammanfattas som följer: ju mer en organisation krymper desto andelsmässigt fler av dess medlemmar kommer vara personer vars anledning till medlemskap inte berörs av krympandet. Detta eftersom att de andra, som tycker att krympandet är ett problem, blir missnöjda och sticker. Det blir då svårare för de med större politiska ambitioner som ändå är kvar i organisationen att där få stöd för projekt som står i motsättning till de personligt motiverades intressen, vilket ökar risken att även dessa lämnar organisationen. De starkt personligt motiverade medlemmarna är i ett sådant läge lika mycket ett ankare som en tillgång för en rörelse.

I en tid där nytänkande och utveckling är så oerhört viktigt för varje politisk aktör som nu, där kommer svenska vänsterpartier och -ungdomsförbund ha enorma svårigheter att bilda någon sorts revolutionär spjutspets. De är, helt enkelt, på materiell grund, inte motiverade till det. Om de inte tvingas ur sin nuvarande bana av en medveten intern tendens eller övermäktiga utomstående påtryckningar så kommer de att förbli nervösa, egensinniga och därmed ytterst reaktionära när det kommer till kritan.

Det tursamma med vår situation är att svensk kamp mot klassamhälle, patriarkat och segregation i slutändan faktiskt inte hänger på folk som Beppe och Bettan. Enstaka organisationer lever och dör med de politiska konjunkturerna, och det är en fullt naturlig process som på lång sikt egentligen inte hämmar arbetarklassens kapacitet till politisk makt det minsta. Det enda som krävs är att klassens medlemmar vet när det gäller att fortsätta hålla fast i det gamla och när det gäller att bryta upp och tänka nytt. I Spanien, Grekland och Frankrike har nya socialistiska rörelser de senaste åren sett en rent explosiv tillväxt, klivande över sina länders socialdemokratiska jättekadaver. Å andra sidan har både Bernie Sanders och Jeremy Corbyn visat att det går att verka genom de etablerade vänsterpartierna så länge man bygger en egen maktbas inom dessa genom att dra med sig tillräckligt stora mängder människor in i partierna och organisera dessa halvt separat från de gamla medlemmarna, såsom i The People for Bernie Sanders och Corbyns Momentum.

Att mer detaljerat utverka strategier för att möta eller kringgå dagens svenska vänsterorganisationers problem, i denna deras hour of darkness, kräver mer utrymme och bättre resonemang än den här texten kan erbjuda. Steg ett är dock säkert, och det är att du som läser detta och bryr dig det minsta om Sveriges framtid arbetar för att göra dig själv och dina organisationskamrater, om du har några, medvetna om läget såsom det är. Därefter kan ni börja göra vad ni kan för att förbättra det. Men tänk då på att målet inte är att på något sorts skenheligt moraliserande plan bara kritisera och motarbeta engagerade individer som du upplever har fel sorts motiv, som om det hade någon sorts egenvärde (och som om vänstern inte hade nog av livsstilism och intern mobbning redan.) För vi har som sagt alla någon direkt personlig anledning att göra det vi gör, oavsett om det är reda pengar, kvalitetstid med goda vänner, eller bara något så till synes diffust som känslan av att göra rätt här i världen. Utan någon sorts personligt motiv skulle ingen av oss vara engagerade. Receptet på framgång är alltså inte så enkelt som att bara “knäcka några ägg” och göra sig av med alla som kan övertalas att erkänna att de får ut något eget av politiken, för då skulle det till slut inte bli någon enda kvar. Det vi måste göra är att få tillräckligt mångas personliga motiv att sammanfalla med arbetet mot det långsiktiga politiska målet. Det är där det finns utrymme för förbättring idag, och det är upp till dig att utröna och åstadkomma den.